yfronten

Jag har aldrig varit särskilt filmintresserad. I Hedemora där jag växte upp fanns det faktiskt länge två biografer, men det var ändå en stor händelse för mig att gå dit. Har fortfarande inte riktigt kommit över att jag inte vågade försöka komma in med pappa på E.T. som jag var för liten för. Hörde senare att klasskompisar kommit in. Vi vände i dörren, åh, så fånigt! Jag var säkert 25 när jag äntligen såg filmen.

Nu har jag plötsligt blivit en biogåare, på god väg att bli halvt ofrivilligt invald i Ljungby Bio Kontrasts styrelse. Har försökt förklara att jag inte kan nåt om film men det behöver man tydligen inte. Ordföranden som jag känner tycker att jag ska vara med och när jag försökte förklara att jag inte pratar så sa han att det gör jag ju hela tiden. Jag kan vara med om jag slipper några uppgifter. Jag kan lyssna och dricka te.

Den mystiske mannen jag träffade i lördags frågade om boktips och sen filmtips. Jag som inte kan förklara vad en film handlar om ens direkt efteråt. När jag sett Psalmer i köket i måndags kom jag hem till sambon och sa "Du skulle hata den! Det hände ingenting! Den var skitrolig!". Snabb recension.