yfronten

Jag funderar mycket på hur man är med och mot olika människor. Jag vill vara trevlig och få folk att tycka om mig såklart. Den senaste veckan har jag träffat ovanligt många människor och det är jätteroligt, men jobbigt också. När jag gick i grundskolan hade vi en jättegullig kille i vår klass. Nästan alla tjejer var kära i honom. En bekant hade frågat honom lite skämtsamt varför han var så populär. "Det är väl för att jag är så liten och behändig". Det hade han fått höra. Min sambo är också en sådan där människa som smälter in överallt. Jag tror inte ens han oroar sig över att inte passa in. Han har rest mycket i jobbet och stått på mässor och verkligen måstat ge ett gott intryck. Ett av hans knep är att fråga ut personen han pratar med om honom/henne själv. Men artigheten och den där naturliga trevligheten som får åtminstone mig att känna mig trygg i hans sällskap tror jag är medfödd.