Att vara offentlig

Jag är tydligen en offentlig person. Kompis kultursekreterare nojar lite över det ibland, att tänka på att uppföra sig korrekt för att hon liksom är lite känd i stan. Igår var jag och sambon ute på kvällen och vid minst tre tillfällen var det killar som ropade efter mig. Inte alls så att sambon blev svartsjuk, tvärtom, han bara skrattade åt mig. De skriker nämligen "Bibliotekarien!" efter mej. Jag tror att halva gymnasiet var ute igår. Eller så blev det ovanligt mycket uppmärksamhet för att vi avverkade ungefär alla ställen där det fanns folk; Harrys, Stationskrogen, tivoli (åkte pariserhjul och tyckte det var lite läskigt för när vi åkt upp några meter vrålade en vakt att vi skulle fälla ned en spärr, vilket jag tycker de borde kolla innan), O´learys som var stängt, och Stengrottan.

Sambon blev på nåt slags rätt-ska-vara-rätt-humör och bråkade lite med en vakt om att bara vissa behövde hänga in jeansjackor och att han tyckte de kunde få behålla dem på när de bara hade nätbrynja. Det var det ingen som hade, utan det var vanliga linnen som han tydligen tycker är hemskt opassande. Synd, för jag tycker det är himla läckert med killar med bruna starka överarmar som har linnen... Sen retade vi oss på ett tokhånglande par som stod i baren. Det är lite jobbigt när folk håller på att äta upp varandra och man tycker att de borde gå hem, eller åtminstone nån annanstans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0