yfronten

Det var väldigt vad många som läser den här bloggen nu då. Sambons kollegor och mina kollegor och många andra som vet vem jag är. Om någon känner sig förolämpad, förlåt! Jag brukar försöka att inte sätta ut namn men en del vet vilka ni är och Arne var jag tvungen att nämna. Fortfarande inget ont om Arne, det är bara det att jag buggar inte! Så! Och, ja, jag är självutlämnande, det är lite det som är det roliga med den här bloggen. Det är terapi. Jag har för första gången lyckats undvika en depression som jag väntade på. Det gäller alltså att börja äta antidepressiva så fort de första ilningarna av oro går genom kroppen. Jahapp, det vore fint om jag kan fortsätta att funka så. Nu är jag, som ju märks, glad och tillfreds med livet.

Skolinvigningen gick jättebra och det var pampigt med blåsorkester och politiker på besök. Alla som tittade in i biblioteket tyckte det var väldigt fint och där satt jag och var så stolt och nöjd och sa att vi trivs sååå bra i det nya, finaste lokalen i hela bygget.

På kvällen efter invigningen hade vi personalfest i skolmatsalen och på en takterrass som jag inte visste fanns. Det var wienerfest med wienerkorv, wienervals, wiengummi (öh), wienernougat och wienerbröd. Då har det alltså dansats igen. Det var en duktig orkester som spelade riktig vals och sådant pysslar jag inte med. Men så var det en lärare som bjöd upp mig och han gav sig inte fast jag sa att jag inte kan, utan fick valsa runt med mig som var lika följsam som en telefonstolpe, stackaren. Men han sa att det gick bra och att det till 90 procent handlar om den som för, gulligt. Vid halvelva böejade de sista packa ihop och gå hem. Det tyckte jag var tidigt för då ville ju jag dansa disco. De spelade Sara med Mauro Scocco, en av mina gamla favoriter och jag tjatade på en kille som höll på att städa att han skulle dansa med mig men han valde att flytta ett piano i stället.

Dagen efter kom det en lärare och gav mig en påse med te, som han hade pratat om och vikarien som jag stod och pratade med tyckte nog det såg konstigt ut. Min diskrete knarkkurir...

Igår var vi och firade en kompis som fyllde 39. Det var trevligt fast vi var inte där så länge för vi skulle gå ut och träffa sambons kollegor som varit och kört gocart. Jag kände mig fin i min röda klänning förutom när sambon påpekade att jag såg svettig ut efter promenaden och när en av hans kollegor klappade mig på magen på ett gratulerande sätt. Eh, några månader med mycket fika och lite rörelse sätter sina spår.

På vägen hem höll vi på att bli påkörda av en polisbil och då blev sambon upprörd såklart och försökte ringa till polisen och säga att de inte ska köra så fort. Han tröttnade när han först ringt nummerupplysningen som skulle koppla till polisen och sedan 112 och hamnat i kö eftersom det inte var akut.