yfronten

Jag funderar mycket kring utseenden även fast jag inte vill. Jag skäms när jag delar in människor i snygga och fula, men ofta kan jag inte låta bli. Jag tycker som tur är inte att man måste vara snygg, men visst är det kul när någon tycker att man ser bra ut. Jag blir barnsligt förtjust när jag får komplimanger för mina kläder till exempel. Jag brukar förundras över hur lättledda killar kan vara. Ibland känns det som att de blir nöjda bara de träffar någon som har bröst, och bingo, det har alla tjejer! Sen verkar det inte spela så stor roll hur dessa bröst ser ut, om de är stora eller små, toppiga eller hängiga. Sedan har jag märkt att killar inte alls är så fixerade vid vikt som tjejer är. Det är faktiskt sant att de gillar lite kurvor, eller pinnsmala tjejer med för den delen. Eftersom jag inte så ofta orkar sminka mig och fixa med håret och greja en massa för att vara snygg försöker jag i stället vara naturlig, trevlig, glad och lite charmig kanske. Dessutom tycker jag ju att jag är så himla rolig ibland, men det är inte alla som delar min humor. Självförtroende är bra och när jag väl är nöjd med mig så märker jag att jag blir accepterad på ett annat sätt. Det var hemskt fascinerande när killar började stöta på mig efter att jag hade varit i princip osynlig i 18 år. Att jag i stället för att gå på disco innan jag var 18 satt med en kompis i deras garage och pratade om alla killar vi var kära i men som inte visste att vi fanns kan vara en anledning till att jag inte blev uppraggad. Den enda vi träffade på under dessa terapisamtal var hennes pappa som skulle smygröka. Sedan kom jag in på Statt och då började det hända grejor. Att det var tjugo grader kallt då i mars (när jag fyllt 18 men inte väninnan som jag lämnade utanför när hon inte kom in på hotellet) hindrade mig inte från att ligga och tokhångla med en helt ny bekantskap på trappan till ungdomsmottagningen. Ha, vad roligt egentligen! Komiskt också att han hette Lampa i efternamn.