yfronten

Förra inlägget är såklart överdrivet men det skulle ju rimma och då får man spetsa till det lite. Jag funderar ofta på vad det är att vara vuxen och det är mycket jag försöker rationalisera bort. Tur att jag har en sådan duktig sambo som kan ta hand om allting, för annars skulle jag ha det väldigt svårt och tvingas att ta hand om mig själv och det är jobbigt eftersom jag är så oberäknelig...

När jag började jobba på skolan var det tio år sedan jag tog studenten så det kändes inte alltför avlägset. Nu är jag plötsligt dubbelt så gammal som eleverna och det känns konstigt. De måste tycka att jag är gammal. När jag gick på gymnasiet var ju en 34-åring verkligen vuxen. Jag är rädd att jag kommer att bli en sådan där patetisk kärring som vägrar inse att jag är gammal och klär mig opassande ungdomligt och kallar kompisarna för tjejerna. Åh, vad besvärligt! Jag och en kompis har lovat att säga åt varandra när vi är 50 att det inte är så snyggt med korta kjolar som visar våra knotiga knän. Om vi fortfarande har några knän då...