yfronten

Igår var jag och väninnan på Tomas Andersson Wij på Palladium i Växjö. Det var en skön upplevelse. Först kändes det lite lojt att sitta tillbakalutad i en biosalong, det blir inte jättemycket röj på en sådan konsert, men ju längre tid som led desto mer njutbart blev det. Tomas, som varit musikjournalist, har svurit på att hans publik alltid ska få sitta för han fick så fruktansvärt ont i ryggen av att stå och lyssna.

Som förband spelade underbara Jennie Abrahamson, en ny upptäckt för oss. Vi köpte varsitt ex av hennes skiva som jag kommer att skriva mera om senare. Det är lustigt med Tomas, han låter oftast likadant, ungefär samma melodi liksom, men jag gillar det så det gör inget. Texterna är finurliga som när han sjunger att han åker mellan mellanstora mellansvenska städer. Han hade jättestora mörka fula glasögon och ser ganska allvarlig ut men så har han skitroligt mellansnack. Och så blir jag alltid lika fascinerad av människor som kan få snäva jeans att sitta fladdrigt. Han hade vita jeans som jag inte skulle få upp till knäna ens en gång, men det kanske säger mera om mina lår än om hans... Hur som helst verkar han avslappnad och som att han tycker det är kul att uppträda och han får publiken att må bra. Tre timmar efter att konserten skulle ha börjat (minns inte riktigt när Jennie körde igång, men det var lite försenat) var allt över. Då åkte vi och plockade upp vännerna som varit på Sound of music. Väninnan som bjudit sin kille sa till honom att han får gå på fotboll också så det jämnar ut sig. "Men det är ju också ditt intresse!" sa han hjälplöst. "Ja, men det är väl manligt?".