yfronten

Jag känner mig som en onödig människa, vet liksom inte vad man ska ha mig till. Har gått från att vara normalt ledsen till att bli sjukt nervös. Började med antidepressiva efter att inte ha hållit uppe i två månader ens. Kanske borde jag ta tabletter hela tiden, men då blir jag så speedad så jag blir rädd för mig själv. Om det nu är kemisk obalans i hjärnan vore det bra om jag kunde få hjälp att hitta medicin som man kan ta utan att få överdos. Alla som säger att det inte är några risker med antidepressiva och att man inte kan ta för mycket; ni har inte träffat mig efter några månaders tablettätande!

Inte för att jag blir till mycket större nytta när jag är medicinproppad men det känns bättre och mycket hänger på hur man själv upplever saker har jag lärt mig. Jag är så hopplöst ointresserad och tror inte att jag kan lära mig nya saker. Som det här med att jag har haft körkort i elva år och fortfarande inte kan köra.
Jag har en fantastisk kille som kan allt nästan och det är min räddning. Svärmor tröstade mig en gång med att jag inte ska jämföra mig med honom och att hon förstod att det är jobbigt att ha honom framför ögonen jämnt. Den här helgen har han tapetserat ett rum nästan ensam, för jag har knappt kunnat göra nåt och inte svärmor heller, men det hade jag ju inte behövt få ångest över för det är så det är hela tiden och jag trodde vi hade vant oss.

I lördags när vi var ute på ett folktomt ställe fick jag oväntade komplimanger. Det kom fram en man som kände igen mig från biblioteket där jag jobbade för två år sen. Han sa att han varit lite förälskad i mig. Det var ju smickrande, fast inte lika mycket när jag kollat upp att han är fjorton år äldre än mig och har en tjej som är 35 år äldre än mig, om han inte bor ihop med sin mamma.