yfronten

Igår åkte jag med mina föräldrar till Bräkentorp och promenerade runt sjön. Den rundan ska vara 6,2 km. Mamma ångade som vanligt iväg i löptakt medan jag och pappa vandrade i behagligt tempo. Inte vet jag hur långt vi gick för det var rätt så ofta vi tappade bort stigen. Nu får nog jag be min orienterarkompis att märka ut den där stigen ordentligt. Mamma var förvånad för att vi dök upp från fel håll när vi väl kom fram till parkeringen. Annars är det en trevlig och vacker promenad och vi stötte inte på några illasinnade kor i hagen som är precis i slutet av rundan. Det står på en skylt när man går in i hagen att det kan vara får, hästar eller kor där men att de är vänliga. Jag tycker ändå det är lite dumt att de inte varnar för djur i början. Tänk om man har koskräck då? Eller om man har med sig en hund som gillar att jaga? Ska man gå hela vägen tillbaka runt sjön då?

Efter denna för mig långa promenad var jag väl värd en plankstek med bea. Nu vill jag inte höra hur långt man behöver springa för att göra av med alla de kalorierna!

Det här hittade jag hos http://ninateacher.blogspot.com och det var ju roligt!


YOUR ROCK STAR NAME: (first pet & current car):
Walking stick Galant (hade vandrande pinnar) eller Sheep Renault (får är första riktiga djuret och vi har både Mitsubishi Galant och Renault)

YOUR GANGSTA NAME: (fav ice cream flavor, favorite cookie):
Daim Grandma Bun (mormors bullar var bäst!)

YOUR "FLY Guy/Girl" NAME: (first initial of first name, first three letters of your last name):
YROS

YOUR DETECTIVE NAME: (favorite color, favorite animal):
Red Dog

YOUR SOAP OPERA NAME: (middle name, city where you were born)
Kristina Avesta

YOUR STAR WARS NAME: (the first 3 letters of your last name, first 2 letters of your first)
Rosyl

SUPERHERO NAME: (2nd favorite color, favorite drink put "The" first):
The Blue Pink Panther

STRIPPER NAME: (the name of your favorite perfume/cologne, favorite candy)
Cool Water Toffee

WITNESS PROTECTION NAME: (mother's & father's middle names )
Margareta Gustaf

Jag har blivit dum och bloggen har spårat ur till ett forum där min mamma försöker lära mig grammatik. Det var ju inte meningen. Nu mamma, får du lära dig lite bloggvett! Man kommenterar det som skrivs, inte HUR det skrivs! Visserligen är det pinsamt att jag börjat skriva dem när jag menar de, för det är ett fel som jag själv brukat reta mig på och med mina 95 poäng i svenska/nordiska språk borde jag veta bättre men jag lovar att jag inte kommer att lära mig bara för att någon tjatar. Jag får se om jag ska övergå till att alltid skriva dom men det tror jag inte.

Idag ska vi slakta lammen. Jag ska inte vara med men det ska sambon. Mamma och pappa kommer hit ikväll och de vill inte vara med på slakt men däremot vill de ha en massa läskiga delar som lever, hjärta, njure och tunga. Vi får väl se hur det går med det. I år har vi bara tre lamm så det går nog fort att slakta dem och förhoppningsvis är det klart när jag kommer ut till stugan. Eftersom vi vet att vi bara har lammen i ett halvår brukar vi inte namnge dem men i år blir det lite trist att mista Nalleskalle, Floppy och Lambi.

Nu har vi haft vårt pizzaparty och det var trevligt trots att det inte kom så många gäster. Vi blev åtta stycken och det är rätt lagom när man ska baka sin egen pizza. Goda blev dem och man blir galet mätt eftersom man har på sjukt mycket fyllning. Fetaost var en hit, men de soltorkade tomaterna förkolnade. Som tur var blev frallorna som vi gjorde på överblivna degen fina fast jag och kompisen som skulle vakta dem glömde bort dem i ungefär en halvtimme när grabbarna bastade.

Jag har en kompis som är så härligt osvensk, beroende på att hon är finska. Inte för att jag brukar gilla folk som skryter men hon är så himla rolig. "Jag har inga såna där räcka-till-problem. Jag räcker till så det blir över!" säger hon, och när de frågade henne på anställningsintervju, där hon sökt jobb på kundtjänsts finska avdelning, hur det är med hennes finska tycker hon att den är nog bra. "Jag har undervisat i finska på Lunds universitet. Läs CV:t!"

Imorgon har vi slakt och samtidigt kommer mina föräldrar hit. Hej och hå.

Vecka 44

* Läser: Insulae. Antologi Skurups skrivarlinje 2007. Skurups folkhögskola har kommit ut med antologier sedan 1986. Jag har aldrig läst dem förut. Nu har vi köpt ett exemplar till skolan av senaste utgåvan eftersom en kollegas son medverkar. Jag har inte hunnit läsa hans bidrag ännu men det ska bli spännande trots att jag aldrig träffat killen. Han är född 1980, ännu en sådan där ung vuxen människa...

* Lyssnar på: Trying to recall med Marie Lindberg. CD från 2007. Jag tyckte om hennes röst och sättet att lugnt sitta på en stol med en gitarr i senaste melodifestivalen. Skolfröken från Lindome (är det väl) som det alltid tjatas om. Samt att hon är tillsammans med en dansbandskille. Jag minns inte ens om jag har sett henne lajv. Så många genrep har jag varit på så de flyter ihop med TV-tittandet, men i vår ska jag gå på själva delfinalen i Göteborg och kanske upptäcka någon ny artist. Hur som helst känns det här otypiskt i schlagersammanhang, fast schlager som begrepp nästan är dött efter Finlands Hardrock halleluja. Det här är elva låtar inpressade på 33 minuter och det är vackert!

Uppdatering efter koll i Wikipedia. Marie bor i Munkedal, är född 1975 (men ser äldre ut än jag) och är tillsammans med en medlem i Date. Jag såg henne på genrepet.

* Veckans citat: -Ny regering! Mer plats i plånboken!
Sagt i roliga pjäsen om Sveriges historia som jag var på i onsdags.

* Veckans händelse: Höstlov. Alltså lugnt på jobbet. Vi har tackat nej till alla halloweenfester som vi inte alls känner för. Annars är halloween på onsdag som är mammas 63-årsdag och hon lär inte vilja fira det utklädd.

Igår var det elva år sedan jag såg sambon för första gången. Från det datumet räknar jag våra årsdagar, eftersom jag inte vet riktigt när vi började definiera oss som ett par på riktigt men ändå vill ha dagar att fira. Ganska snabbt tyckte i alla fall jag att vi var ihop men för vissa tog det lång tid att acceptera det. Svärmor och sambons mormor till exempel tog flera år på sig men till slut godtog dem mig som en i släkten. Jag tycker själv att elva år är väldigt lång tid och visst var vi unga när vi träffades, 21 och 22 år bara. Det som är mest svårförklarligt är hur vi klarade av dem tre första åren på distans, när jag bodde i Hedemora, Borås och Göteborg, innan jag flyttade till Ljungby. En kompis frågade mig vad det är vi har som är så speciellt och som håller ihop oss. Det kunde jag inte svara på. Jag tror att det handlar mycket om envishet, att vi har bestämt oss för att det är vi. Sedan är det ju så att man formas av sin uppväxt. Mina föräldrar har varit tillsammans i 40 år och sambons föräldrar var ihop tills pappan dog. Andra orsaker är att vi aldrig har kraschat samtidigt, att vi låter varandra pyssla med vad vi vill på varsitt håll eftersom vi är så olika och att vi trivs ihop och har vissa grundläggande gemensamma åsikter. Tolerans och kompromisser. Ibland undrar jag verkligen om det är så  här man ska ha det, när vi vill totalt olika saker, men då blir det så att jag gör det jag vill (läsa, skriva, lyssna på musik, träffa kompisar) och han gör det han vill (pyssla ute i stugan eller hemma med olika projekt). För det mesta funkar det. Jag har givit upp tron på att ha en själsfrände som förstår mig exakt. Vad skulle det vara för ett UFO?...

Mina lundavänner har en sådan knasig liten hund. Det är en fransk bulldog som har fått ena ögat bortopererat och ser ut som en fladdermus. Hon blev helt till sig när hon träffade mig, lade ett söndertuggat ben på min fot och slickade min stortå. Dessutom har hon en massa konstiga ljud för sig. Matten hade träffat på en minigris som var alldeles liten, ett par månader bara, och sa att den var så lik hunden. Eh, ja, kanske det.

Idag fick jag äta glass till lunch. Det var helt gudomlig glass i smakerna kokos/daim, päron och blåbär. Senare blev jag dum och frågade på ett fik vad rökpotatis var, men det stod fel på menyn och skulle vara räk-. Jag tänkte att det kanske var rökt kött.

Igår var jag på teater. Sveriges historia - tusen år på hundra minuter. Hysteriskt roligt! Fast de höll inte riktigt vad de lovade för med pausen tog det 135 minuter och så himla lång paus var det inte. Som tur var eftersom jag var där ensam och fördrev tiden med att skicka sms.

Jag är irriterande nu men jag orkar inte ändra mig så mycket. Sambon säger att det bara tar längre tid med renoveringen om jag inte hjälper till. Det tror jag nästan inte. Som igår när han höll på att lägga fuktspärr i badrummet, vad skulle jag kunna göra då? De första veckorna bokade jag nästan inte upp mig på någonting men man kan faktiskt inte begära att jag ska hoppa alla kulturevenemang (och kompisträffar) i månadsvis för att greja med kök och badrum hemma! Igår messade jag sambon att jag satt och åt kebab och att han inte skulle vilja se mig (eftersom jag blir så grisig när jag äter kebab) när han var och flyttade får. Han svarade att jag skulle ta hem en pizza till honom. Då blev det svårt med logistiken. Jag hade parkerat bilen på ICA  för det gör jag alltid oavsett vart jag ska eftersom det alltid finns lätta p-platser där. Sedan gick jag till pizzeria Adonis och åt och sedan tillbaka till ICA för att handla. Då går jag inte tillbaka och hämtar en pizza efteråt utan jag tog med en och lade i bilen. Sedan handlade jag länge och grundligt till vårt pizzaparty och hade svårt att komma upp i de 500 jag var tvungen för att få 50 kronors rabatt. Jag kom hem med sambons kalla pizza vid halv sju (kebaben åt jag nog kring fem), frågade om jag kunde gå på teater klockan sju och försvann. Och kom hem igen halv tio. För sent att greja med badrummet då...

Fotokatalogen har kommit! I alla fall till oss på biblioteket och jag tror eleverna kan lukta sig till det för det har varit upplopp hela dagen. Jag minns hur viktigt det var när jag gick på gymnasiet; fort måste man kolla så man såg okej ut och sedan på den klassen där den där killen man var intresserad av gick. I nya katalogen ser jag väl rätt normal ut, men varför verkar jag så snäll och blid? Så jävla menlös är jag inte längre. Det är ett mysterium med foton på mig, jag får något dimmigt i blicken. På studentfotona såg jag så sömnig ut så de frågade om de skulle ta om dem men det var ju ingen mening, jag ser nog ut sådär...

Jag har ju redan beskrivit mitt 80-tal i katalogerna från högstadiet och här kommer gymnasiet:
1990. Jag går i EHS1B, vi var så få humanister så vi slogs ihop med ekonom och samhäll. Jag står i övre raden och ser lite generad ut. Jag har en röd mönstrad skjorta från London.

1991. Jag går i HS2. Efteråt kom jag på att det hade varit roligt om vi två humanister haft ett eget foto. Vi kunde vara frånvarande och så skulle det bara vara ett kort på vår klassföreståndare. Fast jag tror inte att hon (numera död, det känns märkligt) skulle ha gått med på det. Jag och den andra tjejen har varsin egenhändigt målad skylt som det står "HUM-FLUM"  på. Jag står längst ut till höger i mittenraden, nästan i profil. Jag har permanentat mig för första gången, tio år efter alla andra. Jag har en blommig kofta från London (samma resa som skjortan).

1992. Jag var utbytesstudent på Island det året och två av mina klasskompisar  i HS3 har därför varsin skylt där det står "Gåslevert är död". Det är jättesvårt att förklara men kändes fint att de tänkte på mig när jag fick katalogen skickad till mig.

1993. Jag går i H3 och det här året fick vi ett eget foto. Vi är åtta tjejer som valt att klä oss i svart och har en stor skylt där det står "Humanisterna unplugged most of the time?!" Det var på den tiden de visade musik på MTV och det fanns ett program som hette unplugged. Jag har svarta jeans, en svart topp och en svart plastväst som ska se ut som skinn. Permanenten är kvar fast håret är rätt kort. Jag ler och ser snäll ut. Som vanligt.

Jag tycker det är orättvist att killar kan gå ut och se snygga ut i jeans och t-shirt medan tjejer måste piffa upp sig skitmycket. Å andra sidan är det roligt att klä sig fint ibland. Jag vet flera killar som är finklädda på jobbet. Det är säljare, marknadsförare och egna företagare som måste ha finbyxor, strykskjortor och kanske slips och kavaj på jobbet. Sedan när de går ut har de vanliga jeans och ibland rent fula t-shirts. Och ser bra ut ändå. Själv går jag oftast i jeans på jobbet men helst inte när jag går ut. Då vill jag ju ha kortkorta kjolar och tajttajta toppar som INTE passar på mitt jobb. Som bibliotekarie behöver man inte vara uppklädd och det är ju skönt. Nu när jag var ute i fredags hade jag fina röda stickeklänningen, brett skärp, guldpolo, svarta strumpbyxor och tuffa cowboyboots. Det känns rätt så spektakulärt eftersom jag liksom inte brukar se ut så till vardags.

Fick sms från pappa idag. Han skriver: "Vad gör era poliser då? Våra tog ju åtminstone sina tjyvar." Jag frågade mina föräldrar om de visste vilka som rånat en värdetransport och naturligtvis visste de det eftersom det är elever på skolan där de jobbar. Det var ett klantigt rån där de körde upp på Stadsberget (hur avskilt låter det?) och tömde väskan med pengar. Där stod det ett par pensionärer bakom ett träd och ringde polisen. Hos oss var det så att två skummisar blev tagna på bar gärning en natt när de snodde bensin. Polisen kom till gården, pratade lite med dem - och åkte därifrån! Tjuvarna hade tackat nej till skjuts och lånade bensin av de som bodde där, trots att ingen hade körkort och bilen var oregistrerad.

Jag förstår inte facebook! Alls faktiskt. Någon som tycker det är kul borde visa mig vad det egentligen är som är kul. Jag blir mest frustrerad när jag går in och tittar på min sida. Vad ska jag göra med den? Det handikappar mig mer än jag vill att den är på engelska. Man kan "poke a friend" men jag vet inte vad poke betyder så jag törs inte. Sedan kan man skriva på varandras väggar eller skicka meddelanden. Här vet jag inte riktigt vad alla kan se och vad bara den man skriver till kan, så då känns det mycket säkrare att maila. Sedan blir man inbjuden till en satans massa konstiga saker som aldrig funkar i vår världssega dator och jag höll på att bli knäpp igår när den laddade och laddade och jag ändå aldrig kunde göra testet om vad jag gillar för sorts film. Här hittade jag några bra tips: http://karlaplan.wordpress.com/2007/09/18/tank-om-alla-kunde-folja-dessa-21-budord-pa-facebook/

Igår fick jag i uppdrag att köpa blomma till en tjej som ska sluta hos oss. Jag kom inte på något riktigt bra skäl till att avböja så jag gick med på det men tyckte det kändes ganska krångligt. Jag KAN inte blommor. När jag kom på igår kväll att jag ju skulle köpa något funderade jag på när och var jag skulle hinna göra det. Sambon tyckte jag skulle ta mina vissnande rosor från vår förlovningsdag den 18 oktober... Jag bestämde mig för att chansa på att blomaffären skulle öppna klockan nio på morgonen och i värsta fall köpa något på ICA annars. Som tur var så öppnade Janssons blommor nio och jag kunde handla en liten bukett, ta på cykeln och bara komma tjugo minuter sent till jobbet. Och så fick vi skånsk äppelkaka med riktig vaniljsås och det var ju trevligt.

Ikväll ska vi köra iväg baggen till hans nya ägare. Det ska bli spännande. Senast jag träffade honom (i förrgår) satte jag mig på hans huvud så att vi kunde sköta om hans onda klöv och jag är inte helt säker på att han kommer att vilja prata med mig idag. Vi får ta till tricket att locka honom med mat eftersom han inte fattar att det är för hans eget bästa han ska få åka släp. Han ska få fårröv! Jag tror att de har sju tackor så det blir nog bra för honom. Det verkar förresten inte som att vi ska avsluta fåreriet helt. Sambon vill ha någon som säger bä när han kommer till stugan. Tackorna ska på vinterförvaring hos svärmors granne och förhoppningsvis kommer det att bli lamm i vår igen.

Idag var jag hos tandläkaren klockan 7.50 som jag tycker är en hemskt mycket för tidig tid för att öppna käften egentligen. Jag vet en man som ringer och skäller ut tandläkaren om han får en tid före tio på morgonen men jag kan inte riktigt med att göra så. Eftersom jag går så sällan till tandläkaren så vet jag inte om jag har någon egen tandläkare, fast den här killen sa att han ville se mig igen. Om ett och ett halvt år visserligen men dock. Det var en ung söt kille så det var ju tur att jag borstat tänderna innan, eftersom man inte vill lukta lik på tandläkaren. Informationsproffs som jag är har jag raskt tagit reda på att han är 29 år. http://birthday.se är en utmärkt sida när man vill forska i åldrar. Jag får väl försöka vänja mig vid att man kan vara yngre än mig (33) och ha hunnit med allt möjligt här i livet. Han frågade om jag tar medicin mot epilepsi. Jaha, det var hemskt vad personliga vi blev nu då! sa jag inte, utan "Jag har inte epilepsi och jag tar inte den medicinen mot något annat heller just nu för jag tycker inte att jag behöver den". För övrigt har jag jättefina visdomständer. Det kräver sin man, eller kvinna, för att ta hand om dem så bra som jag gör. Tack för berömmet, men nästa gång ska ni inte få röntga. Jag fiskar inte så desperat efter komplimanger så jag betalar 550 spänn för det.

Är det där småländska? Så hälsar killar på varandra här i alla fall. Särskilt de jag träffade i fredags. Jag tycker att det låter jättekonstigt. Jag undrar vad de säger till tjejer? "Hur är det med hon?" låter ju helt galet. "Hur är det mä ´na" skulle jag kunna säga, men inte direkt till en tjej utan mera om man frågar hur det är med någon annan. "Hur är det mä´n" om en kille skulle jag kunna säga också men det säger jag nog inte nu längre. Det känns som ett arv från föräldrarnas östgötska. Det här måste jag verkligen reda ut.

Idag såg jag ett jätteroligt ord. Havtorn på latin heter Elaeagnaceae. Hur ska det uttalas? Ä är en bra bokstav... Vi var på Möckelsnäs herrgård och firade svärmors gubbes 80 år. Vid orangeriet har de en massa lustiga växter med ännu lustigare upplysningar från Linné. De hade väldigt god mat på herrgården och det är så vackert att titta ut över sjön. Jag åt en lustig sak som hette kantarell capuccino (ja, det var särskrivet) och när jag noga tagit reda på att det inte var kaffe i vågade jag beställa. Sedan fick jag en rejält blodig entrécote trots att den var väldigt tunn. Å andra sidan var den stor så mätt blev jag minsann.

Vecka 43

* Läser: Historien om IKEA. Ingvar Kamprad berättar för Bertil Torekull. Den här boken är från 1998 och jag vet inte om det kommit någon ny upplaga. Däremot vet jag att den är aktuell som ljudbok så jag antar att de fyllt på med lite nya fakta. Hur som helst är det intressant att få veta hur det gick till från början. Det är ett stycke småländsk historia. Ibland blir det lite för mycket fakta och siffror för mig, men eftersom jag inte kan hoppa över stycken i böcker läser jag allt men med mer eller mindre intresse. Jag får se om jag vågar/kommer mig för med att kontakta Ingvar och fråga om han minns sambons pappa. Han var visst rätt bra på att överdriva så det är inte säkert...

* Lyssnar på: Across the sea med The Waves. CD från 1997. Eftersom jag var på irländsk afton i fredags lyssnar jag fortfarande gärna på irländsk musik. Detta är ett irländskt band med medlemmar från Västerås och Falun bland annat. Jag tror inte att de har gjort någon mer skiva. Den här köpte jag och fick signerad av sångaren Sören "Fritte " Fridolfsson på Falu Folkmusik Festival för många år sedan. Det var en fruktansvärt rolig spelning och jag och sambon var uppe och dansade bredvid högtalaren på scenen. De spelar mest traditionella irländska låtar som Foggy Dew och County Down. Trevligt!

* Veckans citat:
- Din morsa måste ha varit helvetes inkompetent när hon gjorde dig!

Jag hörde några killar på stan som bråkade. Just den här varianten har jag inte hört förut.

* Veckans händelse: Sahara hotnights på Garvaren i Ljungby på lördag. Fast jag ska inte dit för vi ska fira vår elvaårsdag och ha pizzaparty i Runkarp.

Jag får nyhetsmail från Dalarnas tidningar och idag står det att det varit värdetransportrån i Hedemora. De har rånat en transport som skulle till Lidl. Ironiskt att råna en lågprisvarubutik men det finns ju pengar där med såklart. En 17- och en 18-åring från Hedemora inblandade. När ska det komma någon bra nyhet från Hedemora?

Nu ska jag redovisa vad som hände igår eftersom jag inte själv riktigt visste hur det skulle bli. Jag gick och åt på after worken med gravidkompisen. Det blev som en dejt för vi fick det enda bordet för två (rätt kul när servitrisen visade oss till bordet i den nästan tomma lokalen), hade likadana förlovningsringar och valde samma mat. Båda tyckte afterworkbuffén såg sunkig ut och jag kan inte motstå bearnaisesås som ingick i dagens erbjudande. Lärarna som var där tyckte nog att jag var lite konstig som inte satte mig hos dem men jag ville ju prata med min kompis ju. Vi mellanlandade hos mig någon timme trots att jag inte tänkt ta hem någon till kaoslägenheten, men soffan är intakt och stereon funkade och Marabou mjölkchoklad är gott. Sedan var vi hos kompisen som jag hade bett ha förfest. Hon hade suttit fast i en hiss i en och en halv timme och inte hunnit göra så  mycket mera och förfesten började så sent som åtta. Efter ett par timmar där blev jag rastlös och gick ensam till Harrys för jag ville höra Tullamore Lads och träffa killkompisarna som lovat ta hand om mig. De satt med två andra killar och jag fick bokstavligt talat sitta mellan två stolar. De hade visst suttit där ett tag och när jag kom fick de in en nota på över 1400 kronor. Jag försökte konversera med en av killarna som jag aldrig träffat förr när vi blev lämnade ensamma vid bordet en stund. Han hade läskigt stora tatueringar men snälla ljusbruna ögon. Det var tänkt att han skulle köra rally idag men det hoppas jag att han inte gör. Han sa att han funderade på att välja bort rallyt för spriten. Hur länge har du hållit på med det? frågade jag. Spriten? svarade han...

Vid midnatt kom sambon till puben för han hade tröttnat på firmafesten. Kompisarna från förfesten dök också upp. Vi var ett gäng som gick ner och upptäckte "nya" dansgolvet som bara var samma som gamla Tereza fast mindre. De hade satt upp lite skynken och om man gick bakom dem kom man till toaletterna och sedan gick jag upp för trapporna till hotellfoajén vilket nog inte var meningen. Sambon tyckte det var konstigt att jag gått iväg åt ett håll och kom tillbaka från ett annat, hehe.

Jag fick en massa komplimanger igår om att jag hade en fin klänning (en tjej), hade gått ner några kilo (snäll killkompis. Det har jag svårt att tro med nuvarande pizzadiet men det lät ju gulligt) och att jag luktade gott (kille som jag vill vara vän med).

Idag är jag kriminellt förvirrad och borde över huvud taget inte få gå ut. Jag var på ICA och tappade bort scannern. Det var första gången det hade hänt enligt tjejen i kassan, som om det var någon tröst. Jag höll på att leta ihjäl mig men de fick lov att döda den och ge mig en ny. Sedan hämtade jag ett paket med kläder som kompisar beställt (mina var såklart senarelagda) och skulle baxa hem det på cykeln. Jag ömsom gick bredvid, ömsom cyklade men då ramlade det av ett par gånger. Tur att det bara var kläder och inte glasföremål. När jag kom hem och sa att jag haft ett trauma sa sambon att han också hade det. Måtten i köket stämmer inte! Så han blev tvungen att flytta diskbänken två cm och nu är det glapp vid väggen.

Jag är lite orolig över hur jag ska handskas med vår nya spis med glashäll. Svärmor säger att man inte får koka över. Va? Att koka över är en av mina viktigaste rättigheter i köket. När jag lagar mat går det till så här; jag häller upp stora mängder vatten med ris, pasta eller potatis, ställer plattan på sexan och går och läser en bok. Efter en stund går jag och ser hur det går. Då kokar det ofta över. Den grytan man tittar på kokar inte, eller hur nu ordspråket är, så inte står jag och väntar på att det ska koka upp heller. Inte heller får man stå och dra grytan eller stekpannan över hällen. Det här kommer att bli tufft känner jag.

Svärmor har också talat om att det alltid är folk som talar om saker för henne, till exempel om vad hennes son pysslar med. Jaja, det kan väl inte vara så farligt tänkte jag och frågade vad hon hade hört. Hon visste att "någon" hade fått ett märkligt utbrott på ljungbydagarna och hällt sin cider över en kille och att sambon och killens kompis fick medla. Nu blir jag generad. Vad är det för människor som går och talar om sådant för min svärmor?! Det är en sak att jag skriver en massa saker jag gör här, en helt annan sak när det pratas om mig. Gissa vem som ska vara skötsam ikväll?

Det ska bli intressant att se hur kvällen blir förresten för jag har lite besynnerlig planering. Från klockan fyra är det after work och då ska jag gå och äta billigt och förhoppningsvis träffa några lärare där, men jag har ingen definitiv träff. En kompis som är gravid tycker inte det är så kul att gå ut och titta på när andra dricker men hon ska nog följa med en liten sväng ikväll. Ett par kompisar har jag förbjudit att komma hit till vår bombnedslagslägenhet och i stället bett en gemensam kompis att ha förfest. Hon ska kanske ha hit ett par kompisar utifrån. Ja, så går jag dit någon gång när jag tröttnat på after work. Det blir lite mellanfest kan man säga. Förfest, mellanfest och efterfest? Halvtio står det att det är irländsk afton med Tullamore lads, men jag tror de börjar spela senare. Från elva har dansgolvet öppet. Eftersom det här är Ljungby är allt på samma ställe, Harrys, nu med tillägget nightclub. Jag ska också träffa två killkompisar som ska roa mig ikväll när sambon är på firmafest.

Ha! Nu finns den med, nyheten jag inte trodde att IKEA skulle lägga ut på nätet. På vissa datorer funkar denna länk ikea.se/vinternyheter och där finns Klappar bäver och Klappar mus.

Idag är det tre år sedan vi förlovade oss. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle förlova oss på en årsdag men så bestämde vi oss för att åka till Madrid och göra det och då fick det ju lämpligen lov att bli ett datum när vi var där. Det är viktigare för mig att fira den dag vi träffades, som jag bestämt är den 26 oktober, fast vi egentligen inte träffades förrän efter midnatt. Men jag vill fira förlovningsdag också på något sätt. Idag firar vi inte med att gå ut och äta, som vi brukar göra. Vi äter ju ute nu mest hela tiden och ska i stället fira med att INTE gå ut och äta utan bli bjudna på middag hos svärmor. Hennes gubbe fyller 80. Att han råkar fylla år på vår förlovningsdag tänkte vi inte alls på när vi bestämde oss för det datumet. Sambon har inte koll på datum sådär. Jag läste förresten en ovanligt rolig sak på det temat. Det var en man som förklarade skillnader mellan män och kvinnor. På frågan Varför glömmer ni viktiga saker som årsdagar?: "Vad vi skulle behöva är förstås en almanacka. Idén slår oss varje nyårsdag när vi ser er skriva in varenda tänkbar och otänkbar årsdag, födelsedag och ägglossningsdag i den nya filofaxen." (Ur Hennes, nummer 11,  sidan 106.) 

Jag skulle vilja ha en heminredare för jag är så rysligt ointresserad. Jag trodde inte det skulle behöva bli så många val nu när vi renoverar köket eftersom det är så litet så det liksom inte går att ändra så mycket. Ändå frågar sambon var jag vill ha diskhon. Jag vill ha den på exakt samma ställe som förut och jag kan inte förklara varför förutom att jag är van vid det. Jag tycker inte om förändringar! Nähä, går det inte att ha diskhon precis bredvid spisen, men då har vi väl inte det då? Sluta fråga mig om saker som jag ändå inte förstår! Jag vill gärna ha en utredare också. Jag har en kompis som alltid ska reda upp saker, hon kan komma och reda upp vårt kök. Vi trodde att vi var kluriga när vi beställde en kombinerad mikro och fläkt, som vi såg mängder av i Florida i somras. Tyvärr visade det sig att mikron är stor som ett hus så någon vidare platsbesparing blir det inte. Men den kommer inte att sitta på en hotfullt lutande hylla över kökssoffan som den gjorde innan.

Det är lite synd om mig. Jag har varnat sambon för att jag är på väg från en kinkperiod in i en annan. Förkyld har jag varit mer eller mindre sedan bokmässan i september (i Göteborg blir jag alltid förkyld) och om man adderar det med mensvärk, renoveringstrauma och allmän trötthet blir det inget kul alls. Ändå känner jag att det bara är lyxproblem. Vad har jag för rätt att gnälla över att jag måste äta ute varje dag när nära och kära håller på att bryta upp från sina förhållanden, har cancersjuka släktingar och själva är allvarligt sjuka? När jag pratade med mamma som nyss kommit hem från Tyskland och frågade hur hon hade haft det var det bra förutom att värden i paret hon bodde hos dog när hon var där. Så här är egentligen bara frid och fröjd! Förkyld och fetflottfinnig av all fulmat ska jag ut och härja i helgen! Haha... (galet skratt).

Idag ska köket komma från IKEA. Kanske ska jag sluta att sitta vid datorn eftersom de ska ringa en halvtimme innan och beräknas komma hit mellan 15 och 20. Å andra sidan kan de gott ringa på sambons mobil för det är bäst att de pratar med honom om det ska förklaras väg eller något annat praktiskt. Jag har fått order att se till så det finns plats att ställa lådor. Hoppas att det för tillfället tomma köket räcker som avlastningsplats, annars får de barrikadera hallen också. Passande nog håller jag på att läsa en intervjubok med Kamprad. Det är fascinerande att läsa om hur han startade hela IKEA-konceptet. Jag har inte hittat ett ord om sambons pappa och måste nog försöka kontakta Ingvar själv och fråga. Enligt sambon kände hans pappa Ingvar för länge sedan och de hade lite affärer ihop men när Ingvar ville slå sig på möbler drog han sig ur. Han trodde inte att det skulle vara lönsamt...

Heter det så, eller anteckningsblocksmysterium, förresten? Korrekturläsande mamma? Jag har precis skrivit slut på ett anteckningsblock som jag hållit på med sedan 1996, i som jag trodde standardformat A6, en fjärdedels A4 är det nog, spiralbundet med mjuk pärm. För en tid sedan började jag leta efter ett nytt och nu blev det ju akut när det gamla tog slut (rim) och då bekräftades min misstanke; sådana här block verkar inte finnas längre! I alla fall inte på Åhléns, Bokia, ICA, Skivan och Boken eller de andra affärerna där jag tittat. Nu finns det bara block med hårda pärmar i det formatet så jag köpte en sådan. Den ska ligga i nattduksbordet och vara till för kom-ihåg-listor mest så det spelar inte så stor roll om det är hård eller mjuk pärm, men ändå. Tur att jag inte jobbar som journalist för då är de små mjuka blocken oumbärliga. Det block som tog slut hade jag förresten fått när jag praktiserade på Södra Dalarnes Tidning. Nu har jag en elegant svart liten bok som jag pimpat med ett par guldfjärilsklistermärken. Är det bara jag som skriver kom-ihåg-listor med penna i block nu för tiden?

En sak som förbättrats är att halstabletten Strepsils nu finns i smakerna lemon/honey och strawberry. Det var jobbigt att komma hem från Island och vara beroende av Strepsil gulur när de ännu inte fanns här och strawberry hittade jag i England för några år sedan. Jag kan dock meddela att även om man äter mängder med halstabletter med citronsmak så luktar inte fisarna citron.

Hösten här, förkyld konstant
Snyter som en elefant
Sega dagar, långa nätter
Mintnässprej och halstabletter

Feberanfall inne på ICA
Är det bara jag eller har alla det lika?
Ögon röda, huvud som en säck
Nu räcker det, väck, väck, väck!

Jag har blivit SMS-aktivist för Amnesty. Det är jättelätt! Jag får ett SMS varannan vecka som berättar om en aktuell auktion och jag svarar "ja" så hamnar mitt namn på en protestlista som skickas till berörd regering. Gå med! Skriv START AMN följt av för- och efternamn och skicka ett SMS till 72401. Varje blixtauktion kostar fem kronor styck.
http://www2.amnesty.se/sms.nsf

Idag har jag skrivit dikter om sinnena. Det blev problem med rimmen. Jag hittade bara känsel-ränsel och hörsel-yrsel. Mycket, mycket långsökt. Nästan som när Gessle sjunger ibland känns det som om jag alltid hamnat fel , som om jag alltid stötts av el... Det är lite roligt, tycker jag. Rim som funkade bättre; sinnen-minnen, syn-bryn, öga-höga, mun-tunn, smak-sak, lukt-fukt, fast sedan ballade det ur igen med näsa-jäsa-läsa.

Jag har köpt en burk Rosebud salve. Den har jag läst att det är många kändisar som använder och då blir man lite nyfiken. Dessutom tyckte jag att 98 kronor var överkomligt om det nu är en sådan fantastisk uppfinning. Men jag vet inte, jag. Det är en söt liten burk och en salva som luktar gott och är gulligt rosa, men om man har den på läpparna så försvinner den fort och gör ingen märkbar skillnad. Jag är beroende av Hydrozonsalva, det enda som funkar för att göra läpparna mjuka länge, och Atrix, den handkräm som håller händerna mest lena.

Vecka 42

* Läser: Taxi av Alexandra Pascalidou. Jag fick den här boken signerad på bokmässan med orden "Till Ylva Kärlek! Alexandra Pascalidou". Fint! När jag lyssnade på seminariet med henne tänkte jag mest att hon behöver mera än tjugo minuter för hon har så mycket att berätta. Mannen som intervjuade henne jämförde henne med journalisten Studs Terkel, och sa att han inte visste någon annan som skrev på samma sätt som han, fast många försöker, förrän han läste Pascalidou. Jag har läst texter av gurun Terkel men minns dem inte nu. Hur som helst så är det här en fascinerande bok om taxiförares olika öden. Hon måste ha ett väldigt bra minne, eller vara hemskt snabb att anteckna eller flink med inspelningsteknik.

* Lyssnar på: Kom hem som nån annan med Emil Jensen. CD från 2004. Den här skivan har jag nog redan skrivit om men det kan inte hjälpas. I väntan på nya skivor jag beställt får det bli gamla och nu är jag inne i en poesiperiod och känner för att lyssna på Jensen som vunnit  SM i Poetry slam två gånger och kommit trea i VM, läste jag just på www.emiljensen.se. Ond igen är en favorit, liksom Telefonkiosk. Emil kommer till Växjö den 8 november. Hoppas att jag ska dit.

* Veckans citat:
Våra lyckönskningar till brudgummen och till bruden
Vi hade tänkt komma men ingen blev bjuden

Mamma och pappa var på min kusins bröllop och detta telegram kom från en moster och kusiner på andra sidan. Jag blev inte ledsen över att jag inte blev bjuden på detta bröllop, för jag har inte träffat kusinen på evigheter men däremot var jag sur när jag inte blev bjuden på hans systers.

* Veckans händelse: Irländsk afton på Harrys i Ljungby på fredag. Tullamore lads kommer dit. Det brukar bli röjigt då.

Jag funderar mycket kring utseenden även fast jag inte vill. Jag skäms när jag delar in människor i snygga och fula, men ofta kan jag inte låta bli. Jag tycker som tur är inte att man måste vara snygg, men visst är det kul när någon tycker att man ser bra ut. Jag blir barnsligt förtjust när jag får komplimanger för mina kläder till exempel. Jag brukar förundras över hur lättledda killar kan vara. Ibland känns det som att de blir nöjda bara de träffar någon som har bröst, och bingo, det har alla tjejer! Sen verkar det inte spela så stor roll hur dessa bröst ser ut, om de är stora eller små, toppiga eller hängiga. Sedan har jag märkt att killar inte alls är så fixerade vid vikt som tjejer är. Det är faktiskt sant att de gillar lite kurvor, eller pinnsmala tjejer med för den delen. Eftersom jag inte så ofta orkar sminka mig och fixa med håret och greja en massa för att vara snygg försöker jag i stället vara naturlig, trevlig, glad och lite charmig kanske. Dessutom tycker jag ju att jag är så himla rolig ibland, men det är inte alla som delar min humor. Självförtroende är bra och när jag väl är nöjd med mig så märker jag att jag blir accepterad på ett annat sätt. Det var hemskt fascinerande när killar började stöta på mig efter att jag hade varit i princip osynlig i 18 år. Att jag i stället för att gå på disco innan jag var 18 satt med en kompis i deras garage och pratade om alla killar vi var kära i men som inte visste att vi fanns kan vara en anledning till att jag inte blev uppraggad. Den enda vi träffade på under dessa terapisamtal var hennes pappa som skulle smygröka. Sedan kom jag in på Statt och då började det hända grejor. Att det var tjugo grader kallt då i mars (när jag fyllt 18 men inte väninnan som jag lämnade utanför när hon inte kom in på hotellet) hindrade mig inte från att ligga och tokhångla med en helt ny bekantskap på trappan till ungdomsmottagningen. Ha, vad roligt egentligen! Komiskt också att han hette Lampa i efternamn.

Jag slutade jobba på kommunbiblioteket för fyra år sedan. Det tog lång tid att skaka av mig alla gubbar därifrån. Jag hade några som kom dit särskilt för att prata med mig och eftersom jag är en snäll och serviceinriktad person var jag vänlig och pratade med dem. En har varit ovanligt efterhängsen och sa att man måste vårda sina gubbar ungefär som krukväxter. Ha, som att jag brukar vattna några blommor! Jag kan nog förstå att gubbarna kan tycka att jag är ung och snygg men undrar vad de tror att jag ska se hos dem. Det gäller män i alla åldrar förresten. Det blir så svårt att svara om det kommer en slemtomte och tror att jag är underbar. "Jaha, men du är ju ful!" eller vad säger man? Man ska inte bry sig om utseende, tralalala... Men det gör man ju. Och ålder. Och allmän trevlighet. Och en hel del annat. Jag har en väldigt snygg kille. Ibland tänker jag "men, snälla nån, vad snygg du är, hur ska jag kunna matcha det?" Sedan tror jag att folk går och undrar varför den där snygga killen har en sån alldaglig tjej. Fast det är inte så ofta nu längre. Vi har varit ihop i elva år och jag orkar inte gå och fundera över om jag är snygg nog. Jag lär aldrig bli särskilt vacker, men ju äldre man blir desto tryggare blir man. Faktiskt. Och det är ju skönt. Det känns som en revansch när jag kommer hem till Hedemora, där jag alltid har känt mig som en ful och töntig tjej, med min snygga kille. Många av de tjejerna som var snygga och tuffa på högstadiet är frånskilda, trötta, gråa småbarnsföräldrar nu. Men det börjar hända något som jag tycker är lite pinsamt. Jag är uppe i femtiotalet och hittar trevliga män. Jag som alltid har sagt att jag inte är intressserad av män som är mer än tio år äldre än mig. Eh. Vad är det här för naturens spratt? Titta kan man ju göra, men jag vill fortfarande inte riktigt erkänna för mig själv att jag kan bli attraherad av män som är tjugo år äldre än jag. Sambon är ett år yngre. Han å sin sida är nere i 90-talet. Han kan säga "Titta, några snygga blondiner!" och jag svarar "Ja, det där är våra gymnasietjejer." Sånt behöver man inte bli svartsjuk på, men konstigt är det.

Äntligen finns det el i rummet där datorn står igen! De senaste veckorna har jag haft det hemskt jobbigt och det är inte riktigt över än, men nästa vecka kommer förhoppningsvis köksgrejorna från IKEA så det kan bli lite ordning här igen. Många undrar varför vi inte bor i stugan. Jag stod ut med det i knappt två veckor. Eftersom det är förenat med livsfara varje gång jag kör bil orkade jag inte bo två mil från stan längre än så. Nu i älgjakten känns det ännu otryggare att köra lilla Renaulten. Vanliga människor säger att det känns tryggare när de kör själva än att åka med någon annan, för då har de själva kontroll. Så känner nästan aldrig jag... Det är nästan sjukt vad ovilliga förare vi är i min släkt, på mammas sida. Mamma är stolt över att hon kört prickfritt i över 40 år, men det beror rätt mycket på att hon kör sakta och nästan aldrig. Mormor slutade köra efter att hon krockat och haft minsta dottern med i bilen. Gammelmormor tror jag inte körde alls. Jag tror att det var mormors morfar som var livrädd för bilar och bad till gud varje gång han skulle sätta sig i en bil. Det var så länge sedan så det kan knappt ha funnits så många bilar på den tiden. Tur att jag har en sambo som är duktig förare. Det känns ironiskt att vi har två bilar när jag är så rädd för att köra. Måste ändå säga att jag haft nytta av körkortet som kostade över 20 000 kronor, tog drygt femtio lektioner och tre uppkörningar att få. Jag fick det i 18-årspresent, snälla föräldrar lovade betala (inom rimliga gränser) och när jag hade tagit gräsligt många lektioner peppade de mig att fortsätta för annars skulle det ju vara en förmögenhet för ingenting. Den senaste tiden har jag pratat en del med fordonslärarna av lite olika anledningar. Jag har frågat dem om vad vi kan köpa in för bilrelaterade böcker. En av dem vecklade in sig i en förklaring om insprutningsmotorer högt över mitt huvud. Det är ungefär lika begripligt för mig som nu när sambon försöker förklara elen hemma. Jag fattar inte varför han över huvud taget frågar mig om råd om hur han ska dra kablar... Igår hade vi elektrikerkompisen här och han frågade mig hur det är att bo mitt i en byggarbetsplats. "Det går inte alls! Jag kan inte läsa!" De hade kopplat ur all el och det gick ju inte att göra något över huvud taget. Tills jag kom på att jag kunde lägga mig under en filt och lyssna på CD-freestyle.

Jag kan stolt berätta att jag läst årets nobelpristagare Doris Lessing, flera böcker till och med! Jag är helt säker på att jag läst Det femte barnet, Ben, ute i världen, En god grannes dagbok, Om de gamla kunde och de unga visste och osäker på om jag läst Shikasta och Katter. Det är nog första gången jag kan säga att jag läst flera böcker av en nobelpristagare före pristagandet. Dessutom vill jag komma med en kändispoäng angående Tomas Tranströmer som är evigt påtalad som potentiell nobellare. Jag har en kompis som haft hans barn eller barnbarn boendes i samma trappuppgång. Hon var galen och sjöng ofta och högt.

Igår var jag och tre kompisar i Växjö på Poetry slam. Det var första gången jag var på ett sådant evenemang så det var intressant. Jag tycker om stämningen och atmosfären på Café De Luxe men blir lite rädd för bångstyriga rastafrillor och vildvuxna skägg. Lina Arvidsson heter tjejen som vann och hon var solklart bäst.

Det här verkar bli en jobbig dag. Jag som tänkt fira att brorsonen fyller 2 (fast han bor i Stockholm så det blir på distans) och att väninnan fyller 41. Vi ska åka med henne till Växjö och gå på Poetry slam ikväll. Det får faktiskt lov  att bli roligt! Annars är det rätt så bedrövligt här. Så fort jag kom till jobbet gick brandlarmet. Kopiatorn är trasig sedan länge, skrivaren krånglar för tillfället och idag är sex av datorerna i biblioteket trasiga, varav våra två personaldatorer. Man blir inte så himla populär då.

Inatt har jag hånglat med en charmig man som är över femtio. Han är gift och har barn och jag var jättegenerad när jag vaknade. Det blir jobbigt när jag träffar honom nästa gång och inte kommer jag att förklara för honom varför...

Idag lärde jag mig själv skillnaden mellan Paul Potts och Pol Pot. Det går lite snabbt när jag ska informera eleverna som plötsligt kan fråga "Vem är Paul Potts?". "Det var en diktator. Nähä, vad sa du förresten? Paul Potts är en engelsk operasångare." Det tyckte de var lite skillnad. Äsch.

Igår var jag hos en kompis som reste runt med mig i Dalarna i somras. Vi tittade på Första, andra, tredje eftersom Ernst var i Säterdalen. Tyvärr var det lite Säterdal och mycket auktion. Sambon var lite misstänksam och rädd att jag blivit Ernstfrälst när jag sa att kvällens projekt var att se honom på TV. Så är det inte riktigt, jag tycker han är ganska fånig, fast jag kan förstå att 50+tanter tittar på honom och tindrar. Programmet var inte så väldigt intressant men kompisen hade bakat goda stompor (tror jag det heter) och så fick vi snacka lite. Ernst var nöjd med Säterdalen och sa att han aldrig träffat på så många goingar som i Dalarna.

Jag hörde ett helt surrealistiskt inslag med Ernst på radion (jag är inte Ernstfixerad) där de spelade upp ett klipp när han gjorde chokladmousse. Det var en tjej som fnittrade i bakgrunden och Ernst sa "Åh, det här är syndigt!". han skrattade själv när han var gäst på radion och fick höra klippet. Han tyckte det lät som något tyskt översatt till svenskt och sa att det var så gott så att han var tvungen att brumma lite. Haha! Apropå brumma så har vår bagge fått två tackor insläppta till sig och han har ett särskilt brummande läte när han pratar med dem. Det är sött.

Jag blir så less när jag måste försvara fulkulturen! Att jag är bibliotekarie innebär inte att jag bara läser tegelstenar som Dostojevskij. Igår träffade jag en kvinna från kultureliten i stan och hon frågade om jag har några tips på bra tidskrifter. Jag läser inte speciellt mycket tidskrifter. Berättade att jag prenumerar på Hennes (utmärkt trevlig tjejtidning) men inte att jag för tillfället också har Veckorevyn för då skulle hon väl spy... "Tack och lov för Bang!" utropade hon och cyklade raskt iväg. Bang är en tung och lite snobbig tidskrift, där hennes dotter jobbar, som vi inte har på gymnasiet.

Detta gäller även film och musik. Jag tycker alltså om lättsamma böcker som Marian Keyes, roliga filmer som Underbar och älskad av alla och skvalmusik som Per Gessle. Så det så! Vi hade krismöte på Ljungby Bio kontrast igår och diskuterade föreningens överlevnad nu när ordföranden flyttat till Stockholm. När vi funderade över vad vi ska ha för filmer i höst ville jag att vi ska ha liiiite lättsamma filmer och inte bara tragiska svartvita ryska filmer med död och förintelse. Vi får se vad som händer. Det verkar som om jag kommer att hamna i ett slags programråd. Inte för att jag är särskilt filmintresserad, men för att jag vill att föreningen ska finnas kvar. Jag får slåss lite med cineasterna som vill se så smal film så den knappt syns.

Jag blir tvungen att titta på Bonde söker fru i år också för nu kom ju Hedemorakillen med bland de fyra som fått flest brev. Anders Jönsson, 28-årig fårfarmare i Husby, så sött! Jag har inte träffat honom, men tittat en del på hans snygge bror som gick N3 när jag gick i ettan. Själva Anders har aldrig gått i skolan i Hedemora men pappa har haft hans syster i spanska. Och min brors familj har stuga nära där han bor. Dags att bli lokalpatriotisk och tycka att det är fint i Hedemoratrakten. Det är ju det! Jag kan sakna bergen och sjöarna. Det är mycket plattare i Småland och närmsta sjön är 25 minuters cykling hemifrån. Hos mamma och pappa kan man gå i badrock när man ska bada. Kan jag i och för sig hemma med men då hamnar jag i ån. Sambon tycker inte att jag ska följa Bonde söker fru slaviskt, på samma sätt som jag säger till ordentligt att jag vill vara hemma när Idol börjar. Mäh! Fattar han inte? Hedemora! Och Idol tycker jag är jätteroligt så har jag inget vettigare att göra än att vänta på att han ska bli klar med vad han nu gör i stugan är det klart att jag säger till när vi SKA vara hemma!

Igår var jag i Öhr igen på underbara lantcafét. Majssoppan fortfarande god och så tog jag en delikat svartvinbärsbakelse. Mjamm! På vägen hämtade vi upp en kollega i Alvesta. När vi kom fram till hans hus sa en tjej "Titta, där står hans bil!" och en annan "Ja, och där står han själv!". Det var inte helt lätt att hitta den lustiga cirkelformade vägen där han bodde så det var bra att vi hade med en geografilärare som förstår kartor, och mobil så vi kunde ringa och fråga var vi var.

Jag känner att jag fortfarande är mässig = vill prata mera om bokmässan! Det är verkligen årets högtid för alla biblioteksmänniskor. Det roligaste är att gå på seminarier med alla fantastiska författare. Först lyssnade jag på Alexandra Pascalidou som berättade om sin nya bok Taxi. Hon är så himla häftig och nyfiken på alla människor och sa själv att när hon ska signera böcker brukar det sluta med att hon intervjuar dem som köper böckerna. Det var faktiskt sant. Efter föreläsningen var vi en ganska stor kö som ville köpa boken och hon frågade alla vad de hette (det är ju i och för sig lämpligt när man signerar) och vad de gjorde. Kvinnan som stod före mig var från Bangladesh och var skolbibliotekarie. Jag sa att jag också är på skolbibliotek och att om boken är bra så köper jag en till skolan också. Då sa hon "Det är bra. Såna som inte läser, som Josef Fares, tycker om den."

Marie Hermanson berättade om sin bok Svampkungens son och det var riktigt fascinerande. Hon har en enorm fantasi och blandar in övernaturligheter i i övrigt realistiska historier på ett enastående sätt. Dessutom är hon väldigt rolig!

Seminariet med Peter Pohl och Johanna Thydell var också helt fantastiskt. Men hade jag varit Thydell så skulle jag nästan ha blivit rädd för Pohl för han var väldigt barsk och nästan otrevlig mot intervjuaren, tyckte jag. När hon sa att han varit civilingenjör fräste han till att det hade han då verkligen inte, men han var docent på KTH. Okej, kanske ska man vara så pass påläst så man ska ge folk deras rätta titlar, men hur många är det som vet vad en docent gör idag? Thydell var som vanligt alert och man riktigt såg på henne hur hon brinner för skrivandet. Hon pratade gärna om hur hon tänker när hon skriver och vad hon skulle kunna ha för eventuella likheter med Pohl. Sedan tystnade hon efter en lång harang och sa till honom "Och nu får du gärna kommentera mig här!" Heja, Johanna! Det kändes lite konstigt att Pohl var så träig, när han skriver böcker om ungdomar på ett sätt som ingen annan gör. Jag upptäckte honom väldigt tidigt förresten. Hans debutbok Janne, min vän vann jag i en uppsatstävling på mellanstadiet.

Jag bestämde att jag ju måste se Per Gessle. Så jag köade i 40 minuter och var bland de tio första. Hans biografi kommer ut om en månad och det var ett seminarium med honom, författaren och Per Sinding-Larsen. Mycket roligt och trevligt. Jag tog världens sämsta paparazzibild med mobilen där man verkligen inte ser att det är han... Och så fick jag ju autografen på baksidan av kompisens visitkort för företaget Pimp and hoe´s... Egentligen sa väl inte Per och jag så mycket mera till varandra än "Vi har ingen penna!" men det var ett stort ögonblick för mig. Jag hade skåpdörrar och snedtak i mitt lilla flickrum tapetserade med Roxette när jag gick på högstadiet. Då tyckte jag att han var snygg och det tycker jag inte längre, men jag tycker faktiskt han verkar vara ganska trevlig för att vara den superstjärna han är. Han berättade att om inte artisten tar pengarna så gör skivbolaget det och då tycker han att artisten ska ha pengarna. Det är ju sant!

Så var jag och lyssnade på Martin Svensson som jag motvilligt tyckte om när han kom med sin första skiva. Nina Rochelle hette hans nästa musikprojekt ,som var lite stökigare och kanske mer okej att gilla. Själva Martin verkar vara en ödmjuk och go´kille och jag är våldsamt nyfiken på hans bok som verkar ha många drag av honom själv och äktenskapet med Dilba.

Dessutom köpte jag Olivia Bergdahls debutsamling Demo och fick den signerad. Hon har godkänt mig som vän på facebook. (Som jag försöker undvika att fastna i...)

Vecka 40

* Läser: Demo av Olivia Bergdahl. Det är inte ofta jag köper en diktbok. Det händer att jag skriver dikter men de brukar vara så hemliga och sorgliga så det är knappt någon som får läsa dem. Nu har jag köpt Olivias debut Demo och det är mycket som är speciellt med den här tjejen. Hon är bara 18 år och har blivit svensk mästare i poetry slam. Jag blev så imponerad så jag såg henne två gånger på Berättarfestivalen i somras. Det är hur häftigt som helst att höra henne läsa sina dikter! Hon säger att estradpoesi är lite som rap. Jag gillar inte rapmusik men tycker det är kul att höra diktläsning. Den här diktsamlingen är bra. Jag har läst de flesta dikterna innan, på Olivias hemsida, men ville gärna köpa boken och har dessutom fått den signerad.

* Lyssnar på: Idol 2004. CD från 2004. Eh, jag hade inte tänkt köpa en sådan här samling, men nu hittade jag denna på rea på ICA och tyckte att det kunde vara kul att ha. Första året Idol gick i Sverige var ju lite speciellt. Jag har båda Daniel Lindströms skivor. Sedan är ju också Darin med, samt Stina Joelsson från Älmhult. Och det var lite henne jag ville höra. Jag tyckte att hon var så kul som konferencier på Ljungbyartisten under Ljungbydagarna i somras. (Värst vad mycket lokalanknytning det blir den här veckan...)

* Veckans citat:
- De blir precis lika packade men på ett mer sofistikerat sätt.
Martin Svensson, på bokmässan, om sin nya inblick i förlagsvärlden.

* Veckans händelse: Konstsalong i Ljungby, Älmhult och Alvesta på fredag. www.ljungby.se