yfronten

Vår rektor är så underbart lugn. Igår höll han tal till studenterna innan de sprang ut. Han började med att säga; "Igår tittade jag på fotboll, då skrev jag lite på en lapp vad jag skulle säga, sedan bytte jag kavaj (drog fram en lapp ur ärmen) och här är ett recept på bönsallad för femton personer..."

Idag gick jag med studenterna i kyrkan. Det är väldigt synd om den traditionen försvinner, tycker jag. Jag skiter väl i kyrkan, den har jag gått ur för länge sedan, men jag har för den skull inget emot att gå dit och det tror jag inte så många andra har heller. Det är fantastiskt fin akustik och om någon bestämde att jag skulle vara i en moské eller vilken kyrka som helst på någon högtid skulle jag gå dit. Som prästen så fint uttryckte det är alla välkomna och känner man sig kränkt då så får man väl stanna utanför.

Jag satt mellan en manlig lärare som hade en vacker sångröst och en kvinnlig kollega som också sjöng fint och det var häftigt att sjunga Den blomstertid och En vänlig grönskas rika dräkt. Igår fick jag till och med sjunga studentsången och det känns väldigt speciellt. Jag blir alldeles rörd av alla lyckliga och finklädda elever trots att jag inte känner någon. Igår var det en tjej som till och med tackade oss på biblioteket i sitt tal.