När hjärnan bestämmer sig för att komponera
En kompis berättade att han träffat en gammal klasskamrat som han inte sett på minst femton år och då kändes det genast som att de var tillbaka i de personer de var då. Otäckt, tyckte jag och hjärnan började komponera en dikt. Inatt klockan ett var jag vaken och gjorde den klar.
Jag är inte samma nu som då
Jag har kommit därifrån
Kan inte återvända dit
Där finns bara nit på nit
Ni som inte såg mig
Eller trodde att jag inte fanns
Kommer ni ihåg, säg
Nu är jag en annanstans
Jag är av en annan sort
Kunde inte stanna kvar
Var tvungen att flytta bort
Kanske mera ger än tar
Jag är inte samma nu som då
Jag har kommit därifrån
Kan inte återvända dit
Där finns bara nit på nit
Ni som inte såg mig
Eller trodde att jag inte fanns
Kommer ni ihåg, säg
Nu är jag en annanstans
Jag är av en annan sort
Kunde inte stanna kvar
Var tvungen att flytta bort
Kanske mera ger än tar
Kommentarer
Postat av: Helena
Mitt i prick!
Pratade om just det här med att stöta på gamla klasskompisar med en kollega härom dan och vi kom överens om att det finns ganska många man hellre skulle lådsas att man inte sett än gå fram och prata med, just därför att man inte är samma människa som man var förr, och är jätterädd att man ska halka tillbaka till sitt förra jag om man umgås med gamla bekanta. Otäckt, som sagt.
Trackback
