Ett odrägligt själv?
Efter den oväntade kommentaren på inlägget "olika laster och lustar", från den 6 april, om att folk vill ha såna som är sig själva har jag funderat lite över det. Visst är det bra att vara sig själv och blablabla och jag menar inte att man ska sträva efter att vara som alla andra, men om man är helt odräglig är det kanske läge att tona ned sitt själv lite? Jag har en kompis som var ihop med en dryg man som sa saker som "Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är bäst" och jag har så svårt för sådant. Det är såklart bra att ha bra självförtroende och självkänsla och allt vad det heter men om man verkligen är trygg i sig själv ska man inte behöva skryta och bevisa saker hela tiden. Sedan har ju alla olika smak så man kan aldrig vara alla till lags. Jag har faktiskt grubblat mycket över hur man, framför allt jag, ska vara. Ibland tycker jag inte om mig och då förväntar jag mig inte att någon annan ska göra det heller. Om någon då försöker trösta mig så kan jag inte tro på dem. Vad ska någon med mig till? Fast det där är perioder som jag hoppas ska komma mer och mer sällan. Och Ville Niskanen var verkligen läskig och passade inte till Idol. Det tänker jag fortsätta hävda.
Nu ska mina föräldrar komma hit. Vi gjorde goda lammfärsbiffar igår och åt den fantastiska ostkakan från Flattinge.
