yfronten

Till min stora lättnad börjar jag förtränga helt onödiga namn jag en gång kunnat. När jag gick på högstadiet var jag helt besatt av fotokataloger. Då visste jag nästan vad alla hette på hela skolan med ungefär 700 elever. Och de intressanta killarna pluggade jag in med telefonnummer, adress, personnummer och allt som gick att få tag i. När jag spelade ett spel som gick ut på att bilda ord av bokstäver på tärningar i måndags frågade en kille om jag var autist eftersom jag snabbt såg långa ord man kunde lägga. Jag tror också att jag är lite autistisk ibland när jag gör sådana saker. I alla fall; namn som jag börjar glömma bort. Det kändes skönt att för ett ögonblick inte minnas vad en kille jag var tillsammans med ett par månader för elva år sedan heter i efternamn när jag skulle prata om honom med en gammal klasskompis. Det var ett konstigt förhållande vi hade. Han var så väldigt olämplig för mig. Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en kille som haschar nu.

Jag fick en konstig kärleksförklaring en gång. Jag satt i knät på en kille och så sa han "åh, Ylva Johansson, jag tycker om dig!". "Ja, fast så heter jag ju inte!"...