yfronten

Det är tröttsamt att vara överkulturell. Den här helgen är jag helt vansinnigt aktiv besökare på Berättarfestivalen. Jag vill stödja dem och det gäller att passa på att göra så mycket roligt som möjligt de här dagarna varje år. Det är den 18:de festivalen och jag hoppas verkligen att den går runt och att arrangörerna orkar fortsätta.

I fredags åkte vi med personalen till Möckelsnäs och hade utvärdering av läsåret. Möckelsnäs är ett väldigt vackert ställe med en fantastisk hög gul byggnad med utsikt över sjön Möckeln. Jag har bara fikat där tidigare, eftersom jag tyckt att det verkar för dyrt att äta, men nu har jag kollat priserna och det var inte så farligt. Någon som vill åka och äta middag med mig på Möckelsnäs? Det var bara en sak som var otrevlig, en oerfaren servitris. Vi skulle äta klockan tolv och när jag och fyra andra kom in i matsalen ett par minuter över, var det helt fullt. Personalen envisades med att de minsann hade räknat att  vi skulle få plats 145 personer där inne. Sura tjejen sa åt oss "Ni får dela på er, det finns en plats där!". Vi bedömde det som omöjligt att få en stol att räcka till fem personer hur mycket vi än delade oss och lyckades till sist tjata oss till att få sitta utomhus. Någon frågade vad det var för mat och surtjejen svarade "det var nån kotlett tror jag". Sedan tyckte hon det var hemskt besvärligt med en man som inte ville ha kött och undrade om han hade bokat i förväg och påpekade att det var MYCKET begränsat antal vegportioner. För övrigt är personalen utmärkt trevlig och serviceinriktad så jag fattar inte vad det där är för en galenpanna de släppt in.

Efter lunchen åkte vi till Råshult och tittade på Linnés uppväxtgård. Där lessnade vi snart på guiden som var ointressant och när hon sa att de som ville kunde följa med tillbaka och titta på en trädgård var vi fem stycken som valde att avvika och själva gå runt på ängarna. Vi höll på att gå lite vilse och tyckte att guiden kunde ha talat om hur vi skulle gå.

När jag kom hem följde jag med en kompis som var specialinbjuden gäst på ett boksläpp av sagofarbrorn Per Gustavsson på Berättarfestivalen. Sedan gick vi och tittade på studenterna som var i Järnvägsparken innan de åkte till Halmstad på bal. Och sedan var vi på invigning av festivalen. Den visade sig vara tre timmar lång och som tur var så var det en halvtimmes paus så jag hann springa och köpa kakor och läsk.

Igår var jag och lyssnade på berättelser på stan. Det är gratis och kul att sitta mitt på torget och lyssna på olika fascinerande människor. Sedan skulle jag åka veteranbil till en gård, lyssna på en berättare och åka båt hem. När jag kom till hembygdsparken där både bilar och båt skulle starta hade de redan kört. Jag var där före tolv, jag vet det. Besviken ringde jag till Sagomuseet och sa att jag missat bilen. "Vad ska vi göra åt det?" sa stressade människan på museet. Då blev jag lite sur och tyckte att de ju kunde försöka fixa någon som kunde köra dit mig eftersom jag faktiskt varit där före utsatt tid. Det fanns ingen som kunde köra så då cyklade jag och var framme långt före både bilar och båt. Det tog bara tjugo minuter att cykla så det var ingen fara, men själva gerjen var ju att jag ville åka veteranbil. Jag skulle alltså ha åkt båt hem men då åkte jag bil och jättesnälla chauffören skjutsade tillbaka mig sedan så jag kunde hämta min cykel. Det är lite si och så med organiserandet. Han berättade att de fått veta att de skulle vara med och köra genom att han råkade läsa det i tidningen en vecka innan! Då blev det panik i veteranbilsklubben och snabbt fick de samla ihop fyra bilar som var åkfärdiga. Det var inte helt enkelt för många av bilarna ligger nedplockade. När jag kom tillbaka till stan cyklade jag direkt till museet och tiggde till mig en biljett till ett annat evenemang. Det var ju tur att det var jag, som bor i stan och kunde cykla ut, hade det varit någon utifrån hade det varit mycket mer svårfixat. Phu. Efter detta äventyr var jag helt slut och kollapsade i soffan ett par timmar innan jag gick ut med en kompis och hennes kompis. Egentligen var vi jättetrötta men eftersom hon är ensam hemma denna helg ville vi passa på att gå ut utan grabbarna. Det var kul, fast jag hade hoppats på att se några roliga berättarmänniskor ute men det gjorde jag inte. I stället satte jag mig glatt vid ett reserverat bord och pratade med de trevliga golfkillarna från Ingelstad där. Och kom hem vid tretiden. Blev bjuden på efterfest av en gammal kollega till sambon till någon av hans kompisar, men tackade nej, för min kompis tyckte det var dags att åka hem. Annars hade det kanske varit kul, det är inte ofta jag hamnar på efterfest nu för tiden.