yfronten

Jag är i en period av sommarglädjefnatt vilket medför bieffekten att jag knappt kan sova. Det är ljust och varmt och jag är så pigg, så pigg. Igår cyklade sambon till stugan och sedan åkte jag och hämtade honom. Vi lämnade kvar cykeln där och åkte och lade i en liten båt i Bolmen. Tog en ytterst kort roddtur eftersom jag hörde åska på avstånd och inte alls hade någon lust att vara ute på sjön om det skulle blixtra. Vi hann i land precis innan det kom ett skyfall, men jag tror aldrig det var några blixtar. Jag är väldigt åskrädd och var inte alls grinig som sambon tyckte. Bara saklig och realistisk som jag brukar. Idag åkte vi till stugan och badade i dammen. Sedan körde jag hem och lämnade kvar sambon där över natten. Han kan cykla till jobbet imorgon. Det är så konstigt med honom, han brukar aldrig cykla till jobbet, men om han sover i stugan som ligger nästan två mil från stan så är det plötsligt okej. Jag fattar ingenting.

Jag ska försöka utveckla mitt resonemang om dyslexi från tidigare inlägg. Jag trodde att det var självklart numera att man inte är dum för att man är dyslektisk och att man inte behöver påpeka det hela tiden. Därav lite trött på att få höra det så fort dyslexi nämns. Om någon nu inte vet detta så är det klart att det är på sin plats att tala om det. Alltså, jag beundrar dem med dyslexi som ändå lyckas gå långa utbildningar där man måste kunna läsa och skriva. Jag tror alltså inte att de är dumma utan tvärtom ju! Och dessutom väldigt ambitiösa om de orkar med sådant som tar en massa mer tid, kraft och ansträngning än för dem som har lätt för att skriva. Men dyslektiker är inte alltid smarta, och inte människor med andra handikapp heller.