yfronten

Jag har funderat mera på mina barn som aldrig kommer att födas. Det är väl naturligt när så många runt omkring skaffar barn. Mitt första barn skulle heta Kim. Det är ett namn som kan vara till både kille och tjej. När jag var liten var det en adopterad tjej från Korea, tror jag, som hette Kim och jag har alltid tyckt om namnet. Mitt andra barn skulle heta Simon eller Linda. Fast det kanske folk skulle ta som en uppmaning. Linda rosen runt vadå? De här namnen har jag tänkt ut på den tiden jag trodde att jag skulle vilja ha barn någon gång. Någon gång efter gymnasiet slutade jag att tro det. Mina barn skulle antagligen bli rödhåriga, liksom jag och min bror vilket jag tycker är ganska märkligt eftersom pappa nästan varit svarthårig och mamma blond. De skulle bli långa och smala till 25-årsåldern ungefär. Sedan händer det något med ämnesomsättningen och man måste röra sig för att hålla formen. Eftersom sambon är halvengelsk skulle det kunna bli långa, smala, bleka och mörkhåriga gener därifrån. Fast han har en svårbestämd hårfärg, mörkblond med en lugg som blir ljus på sommaren. Han har sammanvuxna tår och det blir värre för varje generation så vi skulle nog få fyrtåiga ungar. Jag undrar hur barnen skulle bli till sättet, stillasittande och läsande som jag eller kringspringande och pysslande som sambon? Jag är råhumanist och med tre språklärare i familjen är det inte någon jätteskräll att jag är bibliotekarie. Sambon läser mest Biltemakatalogen och funderar på vad han ska snickra ihop härnäst.