yfronten

Jag vill gärna tycka om att vara ute i naturen. Det låter liksom sunt och nyttigt och fint med natur. Men jag tycker att det är så trååååkigt! Sambon kan sitta på en stubbe hur länge som helst för att det är så fint. Jag blir rastlös efter en minut och börjar pilla med mitt hår eller mina naglar. Om jag inte har med mig något att läsa. Fast då blir det inte så mycket naturupplevelse utan då är det ju jag och boken/tidningen som är det viktiga. När jag var liten var vi ofta ute. Mamma och pappa tog med oss barn och plockade bär och svamp, cyklade och åkte skidor och allt möjligt. Det där tyckte jag oftast var trevligt, men jag får inte för mig att göra sådant på egen hand. Det går ju inte förresten, för om jag går ut i skogen så försvinner jag. Det är fortfarande inte många skogspromenader jag hittar själv runt stugan. Och efter en kvarts svampletande blir jag sur, eller trött, eller blöt om fötterna, eller hungrig, eller myggbiten, eller bajsnödig eller allt på en gång och så går jag hem! Jag förstår inte människor som tycker att det är så fantastiskt ute på landet. Det ska bli så skönt när vi gjort oss av med fåren så man inte behöver åka ut till stugan varje dag! Föräldrarna har misslyckats. Brorsan har valt att bosätta sig på Söder, vid Hornstull, mycket mer stad blir det inte i Sverige. Kanske går det bättre med nästa generation? Mamma och pappa har präglat 4-årige sonsonen så att varje gång de ses säger han förväntansfullt "Ska vi göra en utflykt?".