yfronten

Jag får lite dåligt samvete när jag pratar med kloka och ansvarskännande personer som säger att man inte ska köpa kläder som har tillverkats av barnarbetare eller andra som går på slavlön. Klart man inte ska. Hur vet man vilka man inte ska handla av då? Till att börja med kan man titta var plagget är gjort någonstans och om det är Europa bör det vara hyfsat drägliga förhållanden för arbetarna. Om det är hysteriskt billigt kan man göra en kalkyl över hur mycket det kostat att tillverka plagget för att det ska vara lönsamt att sälja för nästan ingenting. Men det där är ju tråkigt för mig som tycker om att fynda och blir lycklig när jag hittar plagg för tvåsiffriga belopp. Nu finns det verkligen ingenting jag behöver så jag får konstruera nya måsten. I fredags när jag var i Växjö var vi väldigt länge på H&M. Till slut kände jag mig tvungen att köpa två toppar. Väninnan säger att just HM har skärpt sig och ligger ganska bra till i olika undersökningar vad gäller drägliga förhållanden för sömmerskorna. Den ena toppen är en kort sak som ser hopknuten ut på mitten (åh, vad jag skulle vilja kunna lägga ut foton när jag inte kan beskriva saker) och något sådant plagg hade jag inte innan. Den andra har en massa små hål och är svart och blank och underbar. Sedan har jag gjort en historisk utrensning i garderoberna. Tre fulla kassar och ändå är det fortfarande överfullt på hyllorna! Jag insåg äntligen att jag inte kan hålla på och spara kläder bara för att jag har minnen från gymnasiet i dem. Jag får nog acceptera att jag troligen inte kommer att vara någon storlek 38 på 55 kilo inom överskådlig framtid. Fast vissa kläder måste jag få ha kvar trots att de är helt hopplösa. Jag vill så gärna kunna ha mina blåvitrandiga byxor igen, liksom jeansen med nitar på sidorna och alla varma mysiga sticketröjor som det varit för varmt för de senaste åren. Jag ska börja ha islandströjor i stugan. Visserligen är de för fina för att smutsa ned ute på landet men jag får väl försöka låta bli att rulla mig i fårhagen i dem...

En dag hamnade jag i en diskussion på fikat om att det är rätt skönt att inte vara så ung längre och behöva tänka på sin image. De andra damerna runt bordet var femtio+. Jag känner mig inte särskilt gammal med mina 33 år, men det är klart att gymnasieeleverna tror att jag är något slags vuxen. Jag håller med om det där att det är skönt att slippa behöva försöka hänga med i modet. Jag är tillräckligt gammal att våga klä mig som jag vill och har dessutom råd att köpa vad jag vill. Fast eftersom jag är snål och inte vill lägga så mycket pengar på kläder blir det sällan fyrsiffriga plagg. Sällan över 500 faktiskt. Men jag tycker det är kul när jag märker att jag mixat kläder inköpta i olika länder så att jag verkligen har en egen stil. Jag kan ha hybridkjolen med jeansöverdel och veckad bomullsnederdel från England till t-shirten från NASA. Eller Pimkiejeansen från Tyskland till någon topp från England. Man behöver förresten inte resa så långt. Jag kan blanda kläder från Ljungby med plagg från Göteborg, Värnamo, Växjö eller Hedemora.