yfronten

Vi har haft besök av kompisar med en dotter på 16 månader. Jag kan inte längre säga att jag inte tycker om barn. Fortfarande tycker jag att de är helt obegripliga och blir nervös av dem, men de ÄR ju små underverk. Förut sa jag att jag inte skulle ha barn innan jag fyllde 25 och sedan inte före 30 och efter det insåg jag att jag aldrig skulle känna mig mogen. Folk säger fortfarande att jag kan ändra mig, men det tror jag inte. Jag tycker att det är konstigt att det är så vanligt att fråga varför man inte vill ha barn. En mycket ovanlig fråga skulle vara varför man vill. Det undrar jag! När någon frågat om jag vill ha barn har jag ibland svarat att jag letar efter en lämplig mamma till mina barn. Jag har slutat leta, hon finns inte! Sambon är gullig med barn och det gör lite ont att tänka att han inte kommer att få några. I så fall får det bli med någon annan. Aj! Hur smärtsam är inte den tanken? Vilken tur jag har som inte blir tjatad på och utsätts för övertalningsförsök att skaffa barn. Så hemskt jobbigt det ska vara för dem, oftast är det killar, som blir tjatade på när de inte vill. Sambon är aldrig hemma så det skulle vara jag som fick ta hand om våra barn. Och det har jag väldigt svårt att se framför mig. Väninnan fick basta och bada i vår damm igår medan dottern låg hos mig i soffan och sov. Så långt kan jag sträcka mig, som till att vakta ett sovande barn... Jag vill inte ha något ansvar, skulle oroa ihjäl mig över något så viktigt som ett eget barn.