yfronten

Mhm, lite väl kaxig  var jag när jag inte trodde att det skulle vara något problem med att cykla hem i mörkret ikväll. Jag bestämde mig för att cykla till en kompis några km utanför stan. Det gick bra för jag är van vid att cykla och att det är mitt i vintern spelar ingen roll när det ändå är fem grader varmt och ingen snö. Det tog tjugo minuter att cykla dit. Sedan tog vi en promenad på tre kvart och kände oss nyttiga. Och så skulle jag cykla hem halvåtta. Då är det mörkt. Ja, helt svart faktiskt, mitt ute i skogen. Jag ledde cykeln på en liten väg och tänkte att det måste bli bättre när jag kom ut på en lite större väg. Sambon ringde och frågade vad jag gjorde. Jag står på en väg i mörkret och det är stjärnor. Något bättre blev det ute på vägen men ändå helt livsfarligt att cykla. Då fick jag leda cykeln emellanåt för det kändes otryggt att cykla och ta sikte mellan träden och de oranga pinnarna. Kompisen varnade för vildsvin men jag var mest rädd för att hamna i diket. Till slut kom jag hem, efter 40 minuter. Spännande, det där. Jag kom att tänka på en kille som jag träffade i somras på kolarveckan som berättade om när han skulle cykla hem därifrån en gång och var jättefull och tittade upp för att orientera sig mellan träden. Han cyklade av vägen några gånger.

Min kompis är helt otrolig att hålla reda på alla kändisar. Vi såg en snygg programledare som jag inte ens vet vad han heter, men det vet kompisen såklart, samt att han är ihop med Linda, 26 år, i Göteborg.