yfronten

Jag vet inte varför jag skrev det där om bra förebild för unga tjejer i inlägget blog awards. Det är ju inte det som stör mig. I alla fall inte mest. Det som är så irriterande med alla dessa "proffsbloggare" och "kändisbloggare" och "succébloggare" och "bloggdrottningar" är att de allra flesta skriver så fruktansvärt dåligt och trist! Om det inte vore för att de vore kända undrar jag om någon skulle vara intresserad av deras tråkiga bloggar om vardagsliv. Det är samma nivå som fjortisars bloggar om vad de gjort för spännande under dagen = var de fikat och shoppat och vilka kompisar de träffat. Nu har Rosing visserligen träffat Darin och det kändisimpar ju, men ofta har hon myst framför TV:n och det tycker inte jag förtjänar tusentals läsare.

När jag skriver om min inte så spännade vardag försöker jag åtminstone göra det med en twist för att det ska vara roligt. Jag vill inte vara någon god förebild. Det har jag aldrig strävat efter. När jag var utbytesstudent på Island tyckte organisationen ASSE att jag skulle vara en ambassadör för Sverige. Mäh! Jag var 18 år och drack för mycket Baileys, skolkade från biologin där jag inte fattade ett ord, pratade engelska med den amerikanska utbytesstudenten, blev kär i byns värsting som gjort inbrott på puben, följde med min tysklärare hem (innan jag visste att jag skulle ha honom i skolan), kom hem klockan fyra någon natt, importerade klamydia till Sverige...


www.netbar.se
Nu är jag så illa tvungen att försöka vara någorlunda gott exempel eftersom jag jobbar på gymnasiet, fast jag tycker också det kan vara bra för eleverna att se att personalen är vanliga människor som inte bara sitter hemma och läser eller vad de nu tror att vi gör.