Pojkvänsjeans
Jag är lite förundrad över det nya modet med pojkvänsjeans. Att man ska ta sin killes jeans, alternativt köpa ett par som är för stora, vad är det för mening med det? Pojkvänsjeans för mig är stugbyxor; fula, avlagda, fläckiga och anskrämliga...
Jag hade ett par härligt urtvättade, oformliga, före detta svarta byxor en gång: mina Pallibrallor, från en kille (Palli = Páll Grétar) jag träffade på Island. Jag genade över en snöblöt yta där det inte gick någon väg för att komma hem till honom. Inte vet jag hur jag bar mig åt, men jag var blöt långt upp på låren när jag kom fram. Då fick jag de där underbart sköna byxorna och ett par fula strumpor med oranga ränder som jag också hade kvar. Det var ju en liten minnesgrej, det där.
Nu har jag provat ett par av sambons jeans. De satt riktigt bra. Det var ju inte meningen. Skit också!
Jag hade ett par härligt urtvättade, oformliga, före detta svarta byxor en gång: mina Pallibrallor, från en kille (Palli = Páll Grétar) jag träffade på Island. Jag genade över en snöblöt yta där det inte gick någon väg för att komma hem till honom. Inte vet jag hur jag bar mig åt, men jag var blöt långt upp på låren när jag kom fram. Då fick jag de där underbart sköna byxorna och ett par fula strumpor med oranga ränder som jag också hade kvar. Det var ju en liten minnesgrej, det där.
Nu har jag provat ett par av sambons jeans. De satt riktigt bra. Det var ju inte meningen. Skit också!
Kommentarer
Postat av: nipe
Jag skulle vara glad om min mans jeans passade mig numera, haha!
Postat av: Ylva
Ja, så kan det också vara. Grejen är väl att det är ytterst sällan ett par har samma storlek?
Postat av: nipe
Jo, fast förr om åren kunde jag inte ha dom för att de var för stora, nu är det tvärtom... Fast det ska det bli ändring på.
Trackback
