yfronten

Jag har ett syskon; storebror Lasse, 39 år. När jag var liten tyckte jag att han var väldigt stor och fattade väl inte förrän någonstans på gymnasiet när han träffade tjejer i min årskull att det inte är så himla stor åldersskillnad på oss. Fast det är klart, 2 1/2 år jämnar ju ut sig mer och mer.

Lasse har i och för sig alltid varit lång och nu är han 1,92. Det är skönt att ha en stor bror som är varm och trygg. Han är oftast glad och bra på att få människor att skratta. Jag minns att jag som liten blev arg när jag var sur och han lockade mig att skratta i alla fall. Han har också tröstat mig när jag varit deprimerad och förklarat att man har rätt att vara ledsen även "utan anledning". Jag värdesätter stort att jag kan prata med honom om det mesta även fast vi inte ses så ofta.  

Lasse pluggade i Uppsala och är lärare i svenska och tyska på Danderyds gymnasium. Hans familj bor på Södermalm och har en stuga vid Dalälven utanför Hedemora. Han har en fru som är arkitekt och två söner som är fem och sju år. Det känns bra att han sett till att mamma och pappa har fått barnbarn så behöver inte jag tänka på det. Det är kul att ha fått lite släkt också. Min man har inga syskon så det är liksom brorsans familj som är släkten.  

Min bror är teaterintresserad, något som är svårt för Hedemorabor att förstå; han säger att när han försöker förklara att han flyttade till Stockholm bland annat för att kunna gå på teater tittar de konstigt på honom och blir helt tysta... Dessutom gillar han gubbrock som Lundell, Springsteen och Dire Straits, men det är inte fullt så ovanligt.


Grill i somras; mamma, pappa, Lasse, svägerskan. (Detta var det enda kortet jag hittade i datorn på min bror.)