yfronten

Med Kulturkullan. Fin- och fulkultur och mycket Ljungby. Det jag skriver här gör jag som privatperson.

Fånig huvudperson

Jag blir trött på huvudpersonen i böckerna jag läser nu; mina gamla dagböcker. Som tonåring var jag desperat och gick och stirrade på killar som struntade i mig och sedan förföljde jag mina stackars offer.

 

Jag strulade (tycker inte om det ordet men det var nog vad vi gjorde) med en småkriminell 25-åring när jag var 18. Han var korkad men snygg. Sedan emigrerade jag till Island, hånglade med mannen som skulle bli min tyskalärare, jagade en kille som lämnade mig i sin säng och klättrade upp på taket tills jag gick hem, trodde att jag hade ett förhållande med samhällets värsting, som gjort inbrott på puben, tills jag fick veta att en annan tjej var gravid med honom... Jag fattade själv att jag var jobbig men kunde liksom inte få stopp på mig. 

 

Till slut hittade jag en kille som stannade kvar. <3 Kanske blev han imponerad av att jag lyckades ta mig ombord på ett örlogsfartyg där civila inte får vara för att träffa honom...

Man får kyssa många grodor...

Är det någon tröst, så tror jag den typen av jobbiga saker är något de flesta av oss gjort som tonåringar, eller värre... Lyckligtvis lär man sig med åren :)

Han som stannade, visste han nånting om dina
tidigare "äventyr"? I så fall var han alldeles
otroligt modig.
Han ser väldigt snäll ut på kortet.

Ja, nu var kanske jag en väldigt lugn tonåring, det kan man inte tro, men annars har vi nog alla år vi kanske inte är stolta över senare i livet, men, det är lärdomar. Du verkar gift dig iaf med en snäll och bra man, det är väl huvudsaken :)

Tur att du hittade din prins ändå :-)

Å andra sidan, när ska man vara vild, om inte i tonåren? :)

Även om jag för egen del behövde några år till på mig innan jag blev vild :D