Fånig huvudperson
Jag blir trött på huvudpersonen i böckerna jag läser nu; mina gamla dagböcker. Som tonåring var jag desperat och gick och stirrade på killar som struntade i mig och sedan förföljde jag mina stackars offer.
Jag strulade (tycker inte om det ordet men det var nog vad vi gjorde) med en småkriminell 25-åring när jag var 18. Han var korkad men snygg. Sedan emigrerade jag till Island, hånglade med mannen som skulle bli min tyskalärare, jagade en kille som lämnade mig i sin säng och klättrade upp på taket tills jag gick hem, trodde att jag hade ett förhållande med samhällets värsting, som gjort inbrott på puben, tills jag fick veta att en annan tjej var gravid med honom... Jag fattade själv att jag var jobbig men kunde liksom inte få stopp på mig.
Till slut hittade jag en kille som stannade kvar. <3 Kanske blev han imponerad av att jag lyckades ta mig ombord på ett örlogsfartyg där civila inte får vara för att träffa honom...
Kommentarer
Svar:
Jo, och sedan får man vara glad att man överlevt alla dumheter.
Ylva
Svar:
Ja, men jag var ganska lugn tills jag blev arton och spårade ur helt. Jag var frustrerad efter alla år när jag inte träffade någon, får jag skylla på. :-)
Ylva
Svar:
Njä, jag har inte berättat så mycket för honom. Han ser faktiskt snällare ut än vad han är, med de där vackra ögonen. Ibland blir de svarta och då ska man akta sig.
Ylva
Svar:
Jag var också lugn, tills jag fyllde arton och kunde komma in på Hotellet :-) Som tur är har jag alltid haft städade kompisar och bara hamnat i dåligt sällskap ibland.
Ylva
Svar:
Ja, trots mitt dåliga omdöme ;-)
Ylva
Trackback
